Utgångspunkt: Vi lever i en postpolitisk tid där skenet är det enda viktiga. Samtidigt gnager otillfredsställelsen: Vad gör vi med våra liv? Var finns den Nordostpassage som ska ta oss till det riktiga livet?

Känslan av amputation och främlingskap förenar samhällsklasserna i ett varufetischistiskt samhälle. Därför måste konsten i sant nysituationistisk bruksanda driva in kilar i det sunda förnuftets hegemoni, vrida och vända på representationerna av det som framträder och med en dåres envishet hävda att någonting annat, i varje stund, är möjligt. Det bestående kan när som helst svepas in i ett löjes skimmer och som en illaluktande fis förflyktigas. Det är konstens uppgift att låta det ske. Denna allvarsamma lek med makten i vår overkliga verklighet finner sin rätta och självklara hemvist i Jordbro och andra förorter, där det lokala förökar sig med det globala – där allt ännu är ofärdigt.

Som vi ser det så är det de sociala och ekonomiska klyftorna mellan människor som är domedagsasteroiden mot våra samhällen. Själva ojämlikheten, oavsett på vilken nivå den befinner sig – såväl absolut som relativ – skadar i grunden hälsan och tilliten. Alla andra konfliktlinjer och åtskillnadsstrukturer bleknar därför i jämförelse. Uppgiften är således självklar. Vi ska inte bidra till splittring genom att försjunka i socialt kvacksalveri och strida om vem som är bäst på att tala om ursprung, ras, etnicitet, kön, sexuella läggningar, identitet och annat. Uppgiften är att föra människor samman. Bara där finns den förändrande kraften. Rätten till olikhet får inte bli den splitterbomb som skymmer rätten till jämlikhet. Det goda ska inte bli det bästas fiende.

All social mobilisering för social förändring med konsten som verktyg måste ha som mål ett jämlikt samhälle där kulturen, politiken och ekonomin finns till för att göra livet fantasirikt och drägligt för alla. Därför avvisar vi också alla rörelser som enbart bygger på identitet och gruppsärarter, vars inre logik kommer ställa oss mot varandra och som inte har kapacitet att innehålla drömmar om det universella syster- och broderskapet. Mot detta ställer vi konst- och socialpolitisk enhet mellan systrar och bröder av alla sorter och koalitioner mellan alla grupper och samhällskrafter som vill arbeta för att samhällets resurser skall fördelas jämlikt mellan människor och att ekonomin ska jobba till gagn för oss alla. Ner med sekterismen!

En förutsättning för att samhället – vår värld – ska utvecklas till det bättre är att jämlikhetsmoralen får fäste hos alla samhällsklasser och att solidariteten mellan särskilt den breda arbetarklassen och den breda medelklassen tillåts vila på ett stadigt fundament av progressiv fördelningspolitik, generell välfärd och öppna livsmöjligheter.

Vi avvisar tanken att lösningen för utsatta områden är att människor ska ta sig därifrån genom att antingen bli hip-hop och R&B-stjärnor, eller elitakademiker, karriärlejon och maskrosentreprenörer. Detta är hysteriskt onormalt, ytterligt förljuget och antyder att områdena i fråga bara är skit. Det strider mot idealen om en öppen och jämlik stad där alla delar har sina olika kvalitéer men är sant människovärdiga. Det enda rimliga är att boendet bestäms av fria val och lusten till platsen och inte av pengar, social statusarrogans och halvrasistiska fördomar om hur andra människor är. Alla delar av staden skall med fullständig självklarhet vara tillgänglig för alla, åtminstone efter en rimlig ansträngning. Segregationens sanna ansikte är inte bara fattig förort utan även de rikas byggande av utrymmeskrävande enklaver där svinaktigt med pengar bestämmer vem som har tillträde.

Eftersom vi nu alla en dag, i strikt demokratisk ordning, skall ställas inför det stora mysteriet evigheten, så är det lika bra att inse sanningen: ”Du har inte en chans – ta den!”

/Jordbro VärldsOrkester